Tre månader utan besök på psyk

Jag tror jag slagit rekord faktiskt på de senaste fem åren, att jag inte behövt vara inne på psyk, inte ens bara över natten under tre månader nu och det känns jätte bra.
Men jag mår ju inte direkt bra, men det är hanterbart.
 
Jag har ju boendestöd nästan varje dag nu, fast jag har avbokat dom några dar denna vecka för jag mått dåligt, jag vet att det är då de ska komma, men det är då jag vill vara ifred.
 
Det är också så skönt att jag fått beviljat sol-boende så jag går och hoppas att det kommer gå fortare än de två åren de säger att det kan gå.

Mår bättre igen

Nu börjar kroppen att återhämta sig från infektionerna jag hade, jag börjar få tillbaka orken och har kunnat tagit några promenader utan att jag blir som er urvriden trasa när jag kommer hemma.
 
Jag var på dejt för några dagar sedan och det var jätte trevlig, och att jag vågade gå! :), det var en trelig dejt med en trevlig kille, men tyvärr tror jag inte att han är något för mig. Men det är bara att leta vidare.
 
Idag är jag uppe med tuppen då mina kp´s från öppenvården ska komma kl 9. Jag hade satt klockan på 7:30 så jag hinner rengöra kattlådorna och ge dom mat och sånt också. Men kl 7 vaknade jag och var helt säker på att jag hade försovit mig och att larmet inte hade gått eller att jag tryckt bort det i sömnen, vilket kan hända ibland. Men när jag väl var uppe och så kom jag på att var ju en halvtimme innan klockan skulle ringa, så jag fick gått om tid plötsligt.
 
Sen igår så vägde jag mig och jag fick sån ångest för jag har gått upp typ tio kilo av det tjugo jag gick ner i fjol och det känns verkligen som ett misslyckande och jag med mitt svat/vita tänkande så blev det så att jaha då ska jag inte äta nåt mer, utav typp leva på kaffe och te. Men det är ju inte hållbart det vet jag. Jag måste göra det på ett sunt sätt, men vill ändå att det ska gå skapligt fort iaf i början så jag får lite positiv energi.
 
Så nu har jag köpt måltidsersättare på apoteket och proteinpulver som kvällsfika på gymgrossisten. Kvällarna är min stora fälla. Då är jag hungrig och kan äta vad som helst. Är så less på detta jojobantandet.

Ibland får kroppen utstå mycket

Senaste tiden har det varit lite mycket motgångar fysiskt med min kropp. Först lumbalpunktionen och antibiotikakuren mot stafylokocker, sen feber och en halsinfektion på det och har haft hemsk ischas värk som kan bero på lumbalpunktionen att det blivit nån blödning eller inflamation i nerverna där de stack i ryggen. Av antibotikakuren har jag fått svamp i munnen och jag har verkligen ingen ork alls, fortfarande feber varje dag. Så att bara gå till affären fram och tillbaka är en utamning.
 
Men ska jag jämför dessa krämpor med att må riktigt psykiskt dåligt så väljer jag detta. För psykisk mår jag konstigt nog riktigt bra fast det varit många motgångar. Och det känner jag att det stärker mig lite, att jag faller inte ner i det mörka hålet fast jag mår skit fysiskt.
 
Men sen kan det ju vara så att när jag mår som sämst psykiskt så mår jag ganska skapligt fysiskt ist, det är lite knepigt. Nån fler med både fysiksa och psykiska problem som upplevt detta?