När världen krymper

Just nu håller ångesten på att göra mig fången i mitt hem. Jag lyckade gå på affären idag trots ångest, men vågar mig inte ut på mina långpromenader som jag gjort varje dag tidigare.
Jag har avbokat min sociala aktivitet som jag har varje tisdag för jag känner att åka buss i nuläget är helt omöjligt.
 
Jag vet att det är fel att undvika saker och att man inte stället ska utmana ångesten men det gör jag bara av att tex för besök hemma av boendestödet och som ikväll när min stödperson kom. Jag hade rejäl ångest långt innan och ett tag medans hon var här också innan det släppte.
 
Hon hade tomteglass med sig, den var super god.
 
 

Ångesten blir bara värre

Förut har jag kunnat tagit en promenad i ångestlindrande syfte. Idag blev den bara värre under promenaden och ett tag visste jag inte om jag skulle kunna ta mig hem, men det var bara att fortsätta gå fast jag mådde ur kasst och när jag hade 5 minuter kvar hem så började den att släppa.
 
Det gör mig ganska rädd att den blir värre, att den kommer vid tillfällen där den varit frånvarande tidigare. Det var även jobbigt att gå på min lokala affär och det har det inte heller varit tidigare.
 
Jag önskar verkligen att jag kunde få veta varifrån denna ångest kommer, om det är nån medicin som skapar den eller vad det är. För det är ju inte så att jag undvikit att promenera och sen gjort det idag och fått ångest utav det. Jag har gått varje dag men idag fick jag rejäl ångest utav det. Förmodligen kommer inte läkaren att kunna ge mig ett svar på torsdag heller utan vi får kanske göra nån medicinändring och se om det blir nå bättre utav det.
 
 

Då var dom tillbaka

Rösterna, surret, tankarna som inte är mina som tycker att jag ska skada mig själv på olika sätt. Det är så svårt att stå emot, det blir som att de befaller mig och gör jag inte som dom säger då blir allt värre.
 
Det räcker tydligen inte att ha ångest som förlamar mig och isolerar mig till mitt hem.
 
Nojan är tillbaka till viss del också. Var super rädd för att nån skulle hugga mig i ryggen med en kniv igår när jag gick till affären, så när jag väl kom hem och fick låsa min dörr så pustade jag ut men var nära till tårar på grund av den stor anspänningen och rädslan.
 
Medicinen behöver höjas, jag äter för låg dos än så länge, det vet jag. Men jag har varit glad att jag var utan dessa symtom i några veckor iaf.