Har inget gemensamt med andra

Väldigt ofta, eller nästan jämt kan jag nog skriva så känner jag att jag inte passar in med dom jag umgås med. Det känns som att jag lever ett så annorlunda liv jämfört med andra att jag har inget gemensamt med dom så har då ingenting att prata om.
Jag kan känna så här även då jag umgås med flera ur min egen familj samtidigt. Jag sitter på kanten som en skata tillsammans med ett gäng duvor. Vet inte vart just den liknelsen kom ifrån, men lite så är det.
Familjens svarta får som inte klarar av livet.
 
Vad är det för speciellt med mig som gör att jag inte klarar av att leva ett normalt liv. Förvisso är jag sjuk i flera olika kroniska åkommor. Men många klarar ju endå av att ha ett deltidsjobb och familj, trots sina sjukdomar. Men inte jag.
 
Är jag bland "vänner" så pratats det ofta om jobb och barn och jag har inget att tillägga. Är jag med familjen pratas det jobb och fritidsintressen som skidåkning och jag har inget att tillägga. Så jag sitter tyst och betraktar och känner mig mer och mer ensam.
 
Jag vet att ingen är intresserad att lyssna på det som sker i mitt liv, för det är inte så mycket, det är läkarbesök, mediciner och oändliga dagar som jag bara försöker stå ut med mina mörka tankar. Vem vill höra på det? Det har jag ju samtalskontakter för.
 
i 6 år har jag varit sjuk och varit utanför samhället även fast jag just nu gör ett försökt att ta mig tillbaka så är ju det samtalsämnet avklarat på två minuter.
 
Det är inte så att jag vill sitta och prata om hur dåligt jag mår heller för alla. Men vad ska jag prata om, det är det som är problemet.
#1 - - Cilla:

Känner så igen mig.

#2 - - Ida Jansson:

Känner igen mig. Hemskt att känna så. Kram