Ensamhet

Att lida utav psykisk sjukdom är ofta väldigt ensamt. Man har ofta inget jobb att gå till, ens tidigare vänner slutar höra av sig, själv kanske man inte orkar vara den drivande kraften i relationen och vara den som hör av sig, så många relationer rinner så småningom ut i sanden. Ens familj börjar höra av sig allt mer sällan då det är obekväma och vet inte vad de ska säga och då låter de bli att ringa i huvud taget.
 
För mig är detta något som blir mer tydligt då jag har mina bra perioder, för då sörjer jag det att jag inte har någon att ringa och hör om de vill komma förbi eller hitta på något. Alla försvann för flera år sedan och det blir jobbigt att ringa någon jag inte haft kontakt med på länge.
Att inte heller höra till någon social grupp som ett arbetsteam eller ha några klasskamrater om man studerar gör också att ensamheten känns större. Man känner sig utanför, eller jag gör det.
 
Under mina bra perioder så kanske jag vågar dejta för jag vill hitta mig en partner, men så fort jag mår sämre igen eller de får veta mina diagnoser så förvinner de illa kvickt och kvar står man ensam igen och åter sårad och ledsen för att man känner att det är omöjligt att hitta någon som kan tycka om mig för den jag är och inte bara se sjukdomarna som ett hinder för en fortsatt relation.
 
Läkarna brukar ofta fråga om jag bor ensam, nej jag bor med katter brukar jag svara. Men det räknas som att bo ensam enligt läkarna. Men om katter är det enda sociala jag kan ha som inte kräver nåt utav mig och tycker om mig för den jag är, varför kan inte de få räknas då?
 
Sen det närmaste vänner jag har är mina kontakter inom vården och personer som jag träffat via nätet men aldrig träffat irl.
 
När jag mår lite bättre så blir dagarna otrolig långa och ensamma. Mår jag dåligt vill jag ändå inte träffa någon och trivs ganska bra i mitt eget ensamma sällskap.
Men mina bra perioder är ofta så korta så att börja jobba eller gå en kurs eller göra något annat socialt brukar inte gå bra. Nu har jag iof för första gången på flera år börjat med en social träning ett par timmar i veckan. Men än så länge så går jag mest bara dit och gör det jag ska, de som jobbar där är inte så intresserad av att prata med mig, jag är ju bara en långtidssjukriven person som är där ibland och ingen ny arbetskamrat som de behöver lära känna.
 
Så att ta sig ur en flerårig ensamhet är inte lätt. Just nu vet jag inte alls hur jag ska gå till väga för att komma ett steg närmnare KASAM (känsla av sammahang).
0 kommentarer