Nya medicinen

Igår började jag med den nya medicinen som ska vara bra mot både psykoser och de bipolära svägningarna. Jag hoppas verkligen att denna kommer funka för jag har provat så otroligt många olika sorter.
 
Men idag har jag känt mig bra konstig i huvdet. Känns som att hjärnan diskuterar med sig själv om olika saker, hur jag ska hantera min ångest bla. Men jag har inte så mycket kontroll och nåt att säga till om det. Vet att det låter super flummigt och det är det. Min hjärna är flummig. Ibland kan det vara ganska intressant, men för det mesta väldigt jobbigt.
 
Alla ljud låter mycket högre också än vanligt, väldigt störande. Antar att det är några slags biverkningar på nya medicinen. Brukar få ganska mycket biverkningar de första veckorna och sen blir det bättre. Så det är bara att stå ut nu i nåra veckor. Kämpigt kommer det bli.

Gråtit över det jag förlorat

Även fast man kan tycka att vänner som förvinner när man blir sjuk inte är riktiga vänner så saknar jag dom ändå.
 
Idag har varit en sådan dag då jag tänkt på och gråtit över de bästa vännerna jag haft, som jag tappade kontakten med långt innan jag blev sjuk också. Den där bästa vännen i grundskolan som skolkade med mig och hjälpte mig och plugga och gjorde de helvetes åren levnadsbara.
Den där bästa vännen i gymnasiet som jag festade med varje helg och vi som bytte killar med varandra utan att bli osams om det.
Den där bästa vännen jag hittade på konfirmationslägret och behöll i många år efter det som har varit med i många roliga och knasiga minnen jag har.
 
Dom vännerna bor långt ifrån mig idag, lever ett vad jag vet friskt och ganska normalt livt med partner och arbete. Tänker dom på mig?
 
Sen dom vännerna man fick lite senare under universitetsstudierna och på arbeten de som försvann när jag blev sjuk och inte orkade leva det liv som jag levde förut. Dom som vill träffas om jag hör av mig men aldrig hör av sig själv och vill träffa mig.
 
Jag har träffat människor inom psykiatrin som jag trivts bra med, men som inte heller orkar upprätthålla en kontakt för de själva mår för dåligt.
Att alltid vara den som får ringa eller smsa och höra om nån vill ses för en fika är inte så bra för självförtroendet, jag känner mig ganska så oviktig för dom då. Fast jag kanske inte är det, det vet jag ju inte.
 
Arbetskamraterna hade sommarfest när jag hade blivit sjukskriven, den blev jag inte bjuden på utan såg bilder på fb. Det får mig också att känna mig oviktig.
 
Är jag oviktig? Eller är det en känsla jag har? Känslan blir ju iof ofta bekräftad av olika händelser. Det där med förnuft och känsla är inte alltid det lättaste.

Har inget gemensamt med andra

Väldigt ofta, eller nästan jämt kan jag nog skriva så känner jag att jag inte passar in med dom jag umgås med. Det känns som att jag lever ett så annorlunda liv jämfört med andra att jag har inget gemensamt med dom så har då ingenting att prata om.
Jag kan känna så här även då jag umgås med flera ur min egen familj samtidigt. Jag sitter på kanten som en skata tillsammans med ett gäng duvor. Vet inte vart just den liknelsen kom ifrån, men lite så är det.
Familjens svarta får som inte klarar av livet.
 
Vad är det för speciellt med mig som gör att jag inte klarar av att leva ett normalt liv. Förvisso är jag sjuk i flera olika kroniska åkommor. Men många klarar ju endå av att ha ett deltidsjobb och familj, trots sina sjukdomar. Men inte jag.
 
Är jag bland "vänner" så pratats det ofta om jobb och barn och jag har inget att tillägga. Är jag med familjen pratas det jobb och fritidsintressen som skidåkning och jag har inget att tillägga. Så jag sitter tyst och betraktar och känner mig mer och mer ensam.
 
Jag vet att ingen är intresserad att lyssna på det som sker i mitt liv, för det är inte så mycket, det är läkarbesök, mediciner och oändliga dagar som jag bara försöker stå ut med mina mörka tankar. Vem vill höra på det? Det har jag ju samtalskontakter för.
 
i 6 år har jag varit sjuk och varit utanför samhället även fast jag just nu gör ett försökt att ta mig tillbaka så är ju det samtalsämnet avklarat på två minuter.
 
Det är inte så att jag vill sitta och prata om hur dåligt jag mår heller för alla. Men vad ska jag prata om, det är det som är problemet.