Vad säger det som inte sägs?

När man träffar en grupp med människor som man känner väl så har man en del förväntningar. Iaf jag har det. Kanske att man ska prata om vissa saker, att någon man inte träffat på länge verkar glad då den ser en.
Men om det pratas en massa runt en om en massa saker, men aldrig om viktiga saker. Ingen omtanke visas, men den kanske finns där, eller åtminstonde borde finnas där.
 
Jag kanske i mina texter nu använder ordet man ganska ofta, och det betyder inte att jag talar för alla. Men jag kan inte riktigt skriva jag heller då jag vet att det är inte bara jag som upplever detta, så jag, vi, man, kvinna :) Kanske speciellt vi med psykisk sjukdom eller annan typ av känslighet kan ofta känna av det som inte sägs.
 
Jag tänker lite på den här rädslan att inte tala om det viktiga, tex att inte fråga, hur mår du? Hur har din dag varit? Vad har hänt sen sist vi såg dig?
Dessa frågor ställs inte, eller väldigt sällan till personer med psykisk sjukdom pga rädsla. Vill man inte höra? Orkar man inte?
Inga frågor ger mer frågor, anser jag. Hos bägge parterna. Den ena har kvar sin fråga och vet inget, den andra undrar varför det inte ställs några frågor. Känslan av utanförskap blir stor.
 
Andra berättar om en massa bra saker, resor, resultat och händelser inom arbets/skola, familjen. Det är svårare at börja berätta om ett liv som inte fungerar så bra och inte ligger inom normen för "normalt", speciellt om ingen frågar. För då vet man ju inte om de vill veta eller inte.
 
Så det som inte sägs, kanske är den viktiga och delen utav livet hos människor. Men är den inte bra, ska man inte prata om den då? 
0 kommentarer