Spinner vidare

Har läst om ett par saker i olika bloggar som jag själv har funderat en hel del på.
 
Dels det här om att vem har rätt att avgöra vem som är sjukast, har den allvarligaste sjukdomen och vem som har ondast som tex.
 
Den här kommentaren - Hen är sjukare än dig.
Den har jag hört några gånger. Tex en som har Schizofreni är sjukare än en med Bordeline eller Bipolär sjukdom.
 
Men om en person med en Scizofreni diagnos har två episoder med psykoser, kan leva ganska normal där emellan. Psykoserna handlar om att personen tror sig vara en kändis och kanske mår ganska bra i detta. Men gör en del enligt andra tokiga saker. Men inget som är farligt för den eller andra.
 
Så har vi personen som har diagnosen Bordeline eller Emotionellt instabil personlighetsstörning  som det heter. Har extremt mycket ångest, har självskadat stora delar av sitt liv, känner sig värdelös och oälskad och har självmordstankar och även kanske gjort flera självmordsförsök.
 
Om man beskriver problemen på dessa sätt. Vilken person är sjukast? Den som tror att alla älskar han eller dom som tror att ingen älskar den? Om man tror att alla älskar en då har man en psykos för det är ju inte sant. Om man tror att ingen älskar en, då ska man rycka upp sig och sluta tycka synd om sig själv.
 
Det är bara det att jag blir så arg när jag skriver om detta också. För det är så fel.
 
Om vi jämför cancer då. En person med långt gången cancer i bukspottkörteln som vet att hen ska dö och en person med hudcancer med god prognos.
 
Många tänker så klart att det är personen med buksottskörtelcancer som är sjukast.
Men om den personen har mått bra på cellgifterna även fast de inte har gett de resultat den förväntat. Haft stort stöd från familj, vänner och kollegor då hen har kunnat jobba deltid en längre tid. Är äldre och känner att den har hunnit gjort det som den velat i livet och inte är rädd för döden.
 
Den andra personen med hudcancer kan inte jobba alls för hen är jätte sjuk av behandlingen, känner inte att den får något stöd av vänner, ekonomin kraschar, måste samtidigt oro sig för försäkringskassan och om hen kan bo kvar där hen bor. Är runt 35 år och inte hunnit skaffa sig den familj hen önskat och är rädd för att det aldrig kommer ske.
 
Vården ser sifror, värden på blodproverna. Den här peronen har så här mycket cancer i blodet, då är den sjukare än den andra osv.
Men vem behöver mest stöd i från vården. Vården ger mer resurser till den som är sjukast, enligt testerna.
 
I en annan blogg stog det om detta med den osynliga gränsen (här hos depressed lady). Att det finns som en gräns hur långt personer är villiga att ställa upp för en.
 
När man har en psykisk sjukdom eller flera som jag så kan jag känna det att andra ger upp. Jag blir inte bättre och de orkar inte. Så jag får vandra vidare ensam. Hur ska jag orka det?
psykiatrin säger att de inte har gett upp. Men min känsla kan vara att de har gjort det iaf. Från början var det psykologsamtal, terapi, mediciner, jag var välkommen att ringa akutpsyk. Nu är känslan mer när jag ringer dit att nej är det du igen. Fast det säger ju inte det. Men ja det har jag ju skrivit om lite tidigare också :) Detta med tankeläsning bla.
 
Förr hade jag vänner som hörde av sig. Nu har jag bekanta som jag kan träffa om jag hör av mig. Där är den stora skillnaden.
 
Ingen frågar längre för det är ingen skillnad och jag blir inte bättre.
 
Det har ju som lite med de övriga att göra att jag är inte sjuk nog för att vara så sjuk som jag är. Dvs har inte en diagnos som gör att jag är döende. Förutom att jag kan ta livet av mig eller dö av andra orsaker. Så det är ingen som behöver sitta vid min sida och hålla handen för att jag kommer dö snart.
 
Så att vandra med psykisk sjukdom är en ensam väg. Jag hör inte till dom som kan säga att mina diagnoser har gjort mig till en starkare människa och jag är tacksam för att jag fått de sjukdom som jag fått för det har gjort mig till den jag är i dag.
 
Jag skriver inte här för att glorifiera psykisk sjukdom.
 
 
2 kommentarer
Annie

Bra skrivet! Hämtar mig själv från utmattning och lever med kronisk smärta, och kunde känna igen mig en del i din text .. :)
Hoppas Du får en bra helg :)

Cilla

Det känns ju ganska hopplöst när man hör "du som är så söt och rolig, du kommer träffa någon" eller att "snart så vänder det, du har ju varit på botten så nu är ända vägen att ta sig upp". Ingen förstår att jag mått såhär sen jag var 6-7 år. Jag började självskada mig i fyran! Jag sågade av huden på knogarna så man såg benet på slöjden. Jag orkar inte mer. Skulle det inte vara för Milo så skulle nog inte jag finnas. Går ibland med tankarna att Milo får det bättre utan mig, jag vet ju själv hur det var att växa upp med min mamma. Stackars barn. Jag är medveten om att jag blir min egna mamma och jag kan inte göra något åt det... jag vill oxå hem..