När det inte går att vara hemma

I vanliga fall så älskar jag att vara hemma. Jag är en introvert hemmasittare, älskar min säng, soffa och dator. Spenderar större delen av mina dagar där.
 
Men så kommer man till en perido då ens hem inte är samma trygghet, efter nån vecka på psyk och man kommer hem och känner att alla dessa jobbiga och farliga tankarna kommer tillbaka bara man kliver in innanför dörren. Det är jobbigt. För vart är hemma då? På psyk?
 
Den här omgången är det inte extremt jobbigt att vara hemma. Men hade en riktigt lång inläggning för över ett år sedan och då var mitt hem inte hemma, det var ett ställe jag åkte till och fixade praktiska saker, ungerfär som ett jobb och sen tillbaka "hem" där mitt huvud fick vila ifrån alla jobbiga intryck och tankar.
 
Jag kan känna att  jag blir rädd när jag tappar denna trygghet som jag har i vanliga fall, för då kommer tankar om att jag måste flytta, till ett gruppboende exempelvis. Bara tanken på att behöva flytta gör mig extremt stressad. För jag bor bra nu.
Men jag vet också att hemma tryggheten kommer att komma tillbaka, jag måste bara vara hemma ett tag för den ska göra det, låta den komma av sig själv.
 
Men allt är mycket mer skrämmande då man är själv, alla ljud, risken för brand, risken för inbrott osv. När jag inte är själv, som på psyk då kan jag vila ifrån dom tankarna också.
 
Kanske jag ska börja fundera på boendestöd igen, även fast de inte bor hemma hos mig om nätterna så är det nån som kommer ibland iaf.