Att vara annorlunda

Många gånger hör man ju en person säga om en annan att hen är inte riktigt normal, eller udda. Men vad är normalt.
Peroner med tex Schizofreni kan vissa uppfattas som udda och onormala. Men idag finns det ca 30000-40000 personer i Sverige med den diagnosen. Så de är ju inte direkt ensamma om det.
I alla samhällen finns det personer som kallas för original, då de kanske har ett annat levnadssätt än genomsnittet.
 
En sommar när jag satt ute på min balkong så sa några som satt på balkongen under mig att det bodde en jävligt udda granne ovanpå.
 
Men vad menas med udda, eller annorlunda? Jag har utåt sett en fasad som inte sticker ut så mycket, klär mig bra (enligt mig), sminkar mig i bland (när jag vill), ser ut som ganska många andra fast med lite egen stil så klart. Jag har en ren och fräsch lägenhet och för inte så mycket oväsen av mig. Vad som pågår i mitt huvud vet ju inte dom som bara möter mig ute på stan eller på affären.
 
Har iof haft många besök utav polisen. Men de kan ju aldrig veta av vilken orsak. De målar upp en egen bild av en konstig och kanske farlig person.
 
Och vad är normalt? Alla människor är olika, har olika stil och olika åsikter. Så vem bestämmer vad som är normalt.
 
Sen dessa orginal som jag nämde, tex en man ifrån Hälsingland som alltid gick på stan i gammal branmansutrustning. Det är ju inget man ser varje dag och man kanske kollar till en extra gång. Jag har aldrig varit den som viskat och fnittrat utan ist tänkt att vilken stark människa som väljer att ha på sig nåt annat än det som är i mode just nu. Vara sig själv. Visa upp sitt intresse för andra.
 
En person som går i jaktkläder ses ju inte som udda, iaf inte här där jag bor. Men det är ju ändå lite samma sak. En person som kanske kommer eller är på väg till skogen men gör nåt ärende på stan först i camouflage kläder och orange keps, det är hens intresse. Men varför är inte det udda?
 
När jag var ung, då var det hel svart och nitar och kedjor som gällde. Det var min stil som jag gillade, har väl det till viss del fortfarande. Vissa tyckte att jag var udda, medans jag passade väldigt bra in i andra sällskap som var lite som mig.
 
Varför ska man sträva efter det normala? Jag önskar att målet var att sträva efter det liv där man känner sig hemma i sig själv, oavsett vad andra tycker.
 
 
 
#1 - - icaibloggen:

Sv: Så sant. Men det är liksom annorlunda att dem vill testa lite läppstift eller något hemma, för att tex ens mamma gör det, men att ha fullt smink är inte okej för min del. Högstadiet är ju kanske lite mer normalt att börja med det :)

Det med grannen din, klart dem kanske undrar varför polisen varit hos dig, dem kanske tror att du är kriminell? Dem vet ju inte hur ditt liv ser ut liksom? Men dumt att vara dömande..

Kram <3

#2 - - icaibloggen:

Sv: Jobbigt att din pappa svarar så till dig, men det är väl lite som du säger att det blir som ett försvar.. Tråkigt att dem som står en nära inte ser allvaret i ens måeende..

Tack, jag sov lite bättre inatt, dock vaknade jag vid 5 imorse och mådde jätte illa, men till slut kunde jag somna om! :)

Kram <3