Du låter iaf pigg och glad

Något som förmodligen fler än jag som lider av psykisk sjukdom ofta får höra är uppmuntrande kommentarer som att du låter pigg och glad iaf (om man pratar med någon på telefon), eller om man träffar någon ute som säger att jag ser väldigt frisk ut. En vårdpersonal sa till mig när jag låg inne senast att jag hade ett nytt inre glow.
 
Dessa kommentarer sägs förmodligen av välvilja och som försök att muntra upp, och väldigt få har svårt att förstå min rektion att jag inte tycker att det är positiva kommentarer när man känner sig riktigt nere på botten och allt man tänker på är att få dö så snart som möjligt att man har ett nytt inre glow. Jag känner mig extremt osedd i den sitution som jag är i just där och då.
 
Sen är det väl klart att man kanske inte vill höra att man ser ut som döden själv, så som man känner sig. Men måste man påpeka hur man ser ut och hur man låter i huvudtaget.
 
För om jag pratar i telefon med en person som inte är så insatt i situationen men vet att jag mår dåligt just nu så kanske jag försöker att låta så normalt som vanligt och inte prata om hur jag mår så mycket, speciellt om jag inte heller får några frågor om det.
 
Men jag får alltid känslan av att de tycker att jag överdriver hur dåligt jag faktisk mår eftersom jag ser och låter så glad. Men när det kanske är tvärtom om, jag säger inte hur skit det verkligen är för jag vet att ingen orkar riktigt lyssna på det.
 
Kan också känna mig misstrodd när jag träffar en person som frågar vad jag gör och säger att jag är fd kallad sjukpensionär sedan många år tillbaka så frågar de sällan varför utan säger mer att det kan man inte tro, du som ser så pigg och frisk ut.
 
Dom som jag berättat detta för hur jag upplever dessa kommentarer tycker bara att jag ska ta emot positiva kommentarer. Men för mig är de inte positiva.
2 kommentarer

Att alltid vara på sin vakt

Var är jag egentligen trygg? Hemma skulle jag gärna vilja svara. Men tyvärr är det inte så. Inte någon annanstans heller.
Jag är alltid på min vakt. Vad kan finnas bakom hörnet på det där huset som jag promenerar förbi? Vad kan människan som sitter bakom mig på bussen ha för planer och tankar om mig.
 
Vid hög ångest får jag ofta som förslag på att minska den genom att ta mig en dusch. Men när jag duschar så hör jag sämre. Är det någon som knackar på dörren? Är det någon som bryter sig in? Är det något fönster som krossas? Det kan hända en uppsjö utav saker som jag inte hör då vattnets varma och "avslappnande" strålar rinner över huvudet och öronen.
 
Var det nåt som lät? Jag brukar snabbt stänga av vattenkranen och lyssna en stund, men nej då hör jag inget konstigt. Så jag fortsätter hårtvätten. Men var det verkligen inget som bankade? När vattnet är av, hör jag inget avvikande. När vattnet är på så hör jag en massa, telefonen som ringer fast den inte ringer osv.
 
Är jag mer avslappnad efter duschen? Nej verkligen inte. Jag hamnar gråtandes och utmattad i soffan, frustrerad över att den fantastiska mirakelmedicinen inte verkar fungera ännu.
 
Jag vill bara få gå och lägga mig och sova, men vad kan inte hända under tiden jag sover?
1 kommentar

När det inte går att vara hemma

I vanliga fall så älskar jag att vara hemma. Jag är en introvert hemmasittare, älskar min säng, soffa och dator. Spenderar större delen av mina dagar där.
 
Men så kommer man till en perido då ens hem inte är samma trygghet, efter nån vecka på psyk och man kommer hem och känner att alla dessa jobbiga och farliga tankarna kommer tillbaka bara man kliver in innanför dörren. Det är jobbigt. För vart är hemma då? På psyk?
 
Den här omgången är det inte extremt jobbigt att vara hemma. Men hade en riktigt lång inläggning för över ett år sedan och då var mitt hem inte hemma, det var ett ställe jag åkte till och fixade praktiska saker, ungerfär som ett jobb och sen tillbaka "hem" där mitt huvud fick vila ifrån alla jobbiga intryck och tankar.
 
Jag kan känna att  jag blir rädd när jag tappar denna trygghet som jag har i vanliga fall, för då kommer tankar om att jag måste flytta, till ett gruppboende exempelvis. Bara tanken på att behöva flytta gör mig extremt stressad. För jag bor bra nu.
Men jag vet också att hemma tryggheten kommer att komma tillbaka, jag måste bara vara hemma ett tag för den ska göra det, låta den komma av sig själv.
 
Men allt är mycket mer skrämmande då man är själv, alla ljud, risken för brand, risken för inbrott osv. När jag inte är själv, som på psyk då kan jag vila ifrån dom tankarna också.
 
Kanske jag ska börja fundera på boendestöd igen, även fast de inte bor hemma hos mig om nätterna så är det nån som kommer ibland iaf.
0 kommentarer