Tankar på liv och död

Imorgon ska jag höja min medicin som jag började med för snart två veckor. Det psykotiska är nästan borta men inte de mörka tankarna.
 
Tankarna på att jag inte kommer någon vart här i livet och hur länge orkar jag kämpa, jag har kämpat så länge, när är det nog.
 
Jag har ju bland annat diagnosen bipolär typ 2 och det innebär att jag får upprepade depressioner. Jag är inte rädd för döden, att det ska hända något hemsk när jag dör, det tror jag inte. Jag tror att döden är en ganska fin upplevelse.
Däremot är jag livrädd för att inte överleva något utav dessa depressiva skov, att jag vid nån tid punkt ska känna att nu är det nog, som jag redan känt så många gånger. Men att jag verkligen ska ta steget som gör att jag inte överlever. Det är jag rädd för.
 
Men jag är också rädd för att leva, det liv som jag lever nu och det liv jag levt de senaste åren, hur länge ska jag orka leva så. Tänk om det är för alltid, tills jag dör en naturlig död av ålder. Jag är rädd för att inte komma någon vart. Jag är rädd för ensamheten och det mörker som faller över mig lite nu och då.
 
Men jag är också rädd för att lämna de få människor som finns i mitt liv och mina fyrfota vänner som är mitt allt.
 
Ungefär 11% med bipolär sjukdom dör i suicid. Jag är rädd för att bli en del i den statistiken. Har man dessutom psykossjukdom som jag har så ökar % ganska mycket.
 
Jag är rädd
#1 - - icaiblogggen:

Tack vännen. Det vet jag! Känns konstigt att det redan idag gått 1 vecka sen mormor somnade in.

Jag vill att du ska veta att jag inte vill du slutar kämpa. Jag förstår verkligen dig att du har det jobbigt och jag hoppas att du kan få bra hjälp av höjningen av medicinen. Du betyder något för mig, glöm inte det!! Kram <3

#2 - - Ida Ardeby:

Jag vet hur det är att leva med psykisk ohälsa och det är Jesus Kristus som har hjälpt mig ur det. Jag uppmuntrar dig verkligen att testa om Han finns, för jag vet många många som blivit hjälpta av Gud. Vad har du att förlora? <3