Motion är bra för den psykiska hälsan

Många läkare har tjatat på mig om motion utan att ens fråga om jag rör på mig nåt. Jag är ju överviktig och då är det väl lätt för dom att tro att man bara sitter inne.
 
Jag är ute på en promenad nästan varje dag i vecka.  Men inbland mår jag för dåligt, som då jag är paranoid, då är det hemskt att ta dessa promenader, när jag hör folk sittandes  buskar och skrattar år mig, då jag känner mig förföljd och uttittad, hur ska jag hitta motivation till att promenera då.
 
Jag har funderat på att köpa en liten hopvikbar motionscykel, så jag kan cykla inne utan att nån ser det.
 
Men det där tjatet från vården gör mig så irriterad. Jag förstår på ett sätt att de säger det med välmening, men sen när de ger förslag att jag ska promenera minst två timmar om dagen eller springa fem km innan frukost, då blir jag mest arg.
 
Men enligt tidingen ÅSS Emellan som kom idag så räcker det med 150 timmar i veckan med måttlig mortion för att hjärnan ska bli gladare och dom timmarna kommer jag upp i ganska lätt.
 
Vissa läkare får man bara säga jaja jag ska eller nåt likande för att de ska bli nöjda.

En typ av självskada *Kan vara triggande*

När man är som jag, att jag gärna tar en del för mycket medicin så är det bra att jag inte har så mycket hemma.
Jag har min apodos för två veckor och sen övriga mediciner som är utanför apodosen som tex vid behovs medicin och sånt som håller på att sättas in och justeras med doser så får jag det utportionerat för en vecka i taget.
 
Det funkar bra, hittills. Men ibland har jag lockande mycket mediciner hemma, om jag precis hämtat apodosen och fått mina mediciner för en hel vecka.
 
Då kan impulserna och suget att övedosera bli ganska stort, speciellt när jag mår dåligt. Mår jag bra har jag inte dom impulserna och då är det inte nåt problem att ha medicinerna hemma.
 
Men det är ändå bra att jag inte har hela förpackningar med 100 st tabletter i hemma utan dom förvaras på öppenvården och jag får det hem en gång i veckan.
 
Men jag överdoserar allt mer sällan så jag hoppas att det är ett beteende som håller på att gå över, då jag flera gånger gjort det utan att veta varför, då det har inte varit i sucid syfte utan mer i ångestlindrande syfte. Det är ett typ av självskadebeteende som jag verkligen skäms över.
Men jag har en sån bra öppenvårdskontakt så jag kan ringa när suget kommer och då få hjälp innan jag gör det, så bara jag ringer så kan jag oftas förhindra att det händer.
 
Jag har också bra stöd av boendestödet som jag också kan ringa då det känns som att impulserna är starka.
 
Att prata om självskadebeteende är viktigt tycker jag, som allt som har psykisk sjukdom att göra. Att överdosera ofta är väl kanske inte den vanligaste typen av självskada. Man skäms ofta så mycket så man vill inte prata om det. Därför skriver jag detta.

Lite zombieaktig

Just nu då jag är i början av flera nya mediciner så är jag lite av en zombie, det brukar gå över.
 
Var hos min mamma igår och han sa att jag var som inte riktigt hemma och jag känner mig inte hemma heller, alltså inte hemma i min kropp. Jag står utanför på ett sätt som är ganska obehagligt. Känner mig okoncentrerad och ofokuserad.
Ser sämre så jag har svårt att läsa på tv och datorn, därför det varit ett tag sedan jag skrivit nåt här, jag har inte sett texten.
 
Idag höjdes ena medicinen som jag tar, så får se om det blir ännu värre det här eller om det inte är den medicinen. Var lite så innan jag började äta den antidepressiva, så kan vara med den antipsykotiska som gör det.
 
Soven en massa gör jag än, men ganska skönt, dagarna går fort och jag är mindre rastlös än vad jag var på den förra medicinen som jag slutat med.
 
Det är både och med dessa psykmediciner, de är livsviktiga, men inte alltid så trevliga biverkningar. Men det mesta brukar ju gå över inom några veckor.