Att göra absolut ingenting

Jag tror att det är nyttigt att ibland vara sysslolös. Många blir snabbt rastlösa och måste ha något för händera att göra varje vaken sekund.
 
Jag har legat på psyk i några dagar och har då legat på mitt rum under bolltäcket och gjort absolut ingenting, jag har inte läst, inte tittat på tv, inte surfat runt en massa på mobilen och det har faktisk varit riktigt skönt. Min hjärna behövde riktig vila och det fick dom de där två dagarna jag inte gjorde något. Men jag blev inte frustrerad och rastlös under tiden heller.
 
När man lider av psykisk sjukdom så går hjärnan på fullvarv hela tiden och behöver vila. Nu menar jag inte att man ska ligga i sängen i flera dar hela tiden, det är bra med distraktion och motion också, men det är lätt att glömma att vila och då inte göra nåt medans man vilar. Att man kanske har en kvart om dagen då man låter bli telefonen och datorn eller surfplattan för att göra ingenting. Att man låter tankarna komma och gå eller tänka på andningen om det känns bättre då.

Tack det är bra!

Är ju standard frasen när någon frågar hur det är, om man inte känner personen jätte väl så den redan vet hur det är.
Men träffar man en bekant på affären så blir det ju ofta svaret. Frågar de vidare och frågar vad man jobbar med just nu så blir det genast lite mer besvärligt då man säger att man är sjukskriven. Ibland vill de veta varför och ibland inte utan då har de plötsligt lite bråttomt att handla.
 
Psykisk sjukdom är ju nåt som det talas väldigt lite om samt att jag hörde att ca 44% av dom som mår psykisk dåligt aldrig söker hjälp för det, det är nästan hälften. Helt galet tycker jag. Medans hälsocentralen och akuten svämmar över av folk som söker för små krämpor som förkylning och små sår.
 
Jag önskar att personer, inklusive mig själv vågade vara mer öppen med att de är sjuka, utan att vara rädd för rektionen. Vem med ett brutet ben skäms för det?

Att inte förminska sina symtom

Har nyss lyssnat på ett avsnitt av ångest podden, vilket jag kan rekomendera till er andra.
 
De sa på slutet att man inte ska förminska sina symtom att man vid depression tex tänker eller säger att jag är kanske inte så deprimerad som andra, eller min ångest kanske inte är så stark som andra har det. Sina egna upplevelser är alltid sina egna och tillräckligt jobbiga att ha och ens eget lidande är tillräckligt stort för att tas på allvar.
 
Det är som om man skulle tänka att jag kan inte äta för det finns dom som svälter. Det hjälper ju varken dig själv eller den som svälter. Där emot kan man skicka bidrag om man har möjlighet till det om man har råd med mat till sig själv först.
 
Du mår inte bättre av att tänka att det finns dom som har det värre, utan försök tänka att du är värd lika mycket vård och omsorg som andra oavsett hur sjuk du är.