Psykisk lidande syns inte

Hur dåligt en person verkligen mår i sin psykiska sjukdom är inget som syns, ingen annan kan bedömma hur mycket man lider.
Det som syns är kanske att man inte duschat på länge eller inte tagit hand om disken. Det blir lätt för en annan person att dömma en som kanske lat och att det är väl bara att rycka upp sig och ta tag i dom saker som faller när man mår som sämst. Men orsaken till lidandet, tankarna och rösterna och vanföreställningarna och paranoian, det syns inte. Kanske ibland att det syns på ögonen om man är väldigt uppmärksam.
 
Att då får höra av en annan person att ens senaste dipp inte var så särskilt djup eller allvarlig ökar ju bara klyftan mellan mig som sjuk och andra som är friska.
 
Hur ska man göra för att få andra att förstå och vill det förstå eller sätter de på sig skygglapparna?
 
Att våga berätta öppet att man mår psykiskt dåligt är inte särskilt lätta, det är inte så att man lägger upp en bild på instagram på sig själv när man ligger utslaget i sängen och inte ens klätt på sig eller dragit upp rullgardinen för dagen, som andra gör på sitt gipsade ben då de brytit det.
 
Vad ska mån då säga till en person med psykisk sjukdom som mår dåligt och kanske till och med har suicidtankar. Ett krya på dig är ju kanske inte alltid så uppmuntarnde då sjukdomen man har kan vara kronisk. Men ett ta hand om dig, jag finns här om du vill prata eller vill ha hjälp med något, tycker jag är det som uppsakttats, att nån bara visar att de har sett att man mår skit just nu. Att alla inte springer och gömmer sig och hoppas att det ska gå över av sig själv så småningom. Men tyvärr är det det som många gör, för de vet inte själv vad de ska göra.
 
Vad vill ni att era anhöriga och vänner ska säga och göra när ni mår som sämst?
2 kommentarer
Annie

Bara att dem finns där gör mycket tycker jag :)

Det man inte ska göra är att försvinna el sluta höra av sig, det har jag tyvärr varit med om vi den senaste resan med utmattningen .
Tråkigt men sant tyvärr.

Förstår inte riktigt vad det beror på, är dem rädda el? vad tror du?
Psyk ohälsa är ju inget som smittar.

Sv: Tack så mycket! haft en riktigt bra dag :)

Kram<3

stina

Jag skulle nog också säga: att fortsätta höra av sig även om jag kanske ofta tackar nej till att ses och göra saker. Att de visar att de fortfarande tänker på mig och vill träffa mig, samtidigt som de har förståelse för att jag är trött och inte orkar göra så mycket. Att de försöker förstå att vissa saker som inte är så stressande eller betungande för dem kan vara väldigt stressande för mig. Men, jag måste ju då i gengäld visa förståelse för dem och att de inte vet hur det är att uppleva sånt som jag upplever. Och jag måste fortsätta höra av mig till dem ibland; kommunikationen, omtanken och förståelsen kan inte vara ensidig från deras håll, jag måste också delta. Jag kan inte kräva oändlig förståelse men inte ge något tillbaka, även fast jag är sjuk. Så tänker jag iaf. Praktisk hjälp med husdjur, att handla etc uppskattas också! Och någon som lyssnar när jag klagar (så lyssnar jag på dem när de har något att klaga över).