Promenaderna

Nu har jag faktisk gått två kvällar i rad. Men tyvärr fick jag ingen bättre sömn inatt av ökad sömnmedicin och promenad. Men det tar väl ett tag innan effekten sätter in.
 
Men en stor orsak till att jag tycker att det är så jobbig att gå ut och gå är att som igår så hörde jag några bakom mig som skrattade, jag vände mig om men såg inga. Tänkte först att de gömde väl sig i buskarna. Allt för att jävlas med mig.
Först senare fick jag perspektiv på att det kanske inte var några som skrattade utan något som jag hörde. Jag blev iaf väldigt illa berörd.
 
Idag då jag skulle ut igen, så satt ju detta kvar lite så jag var mer på min vakt. Hörde inga som skrattade denna gång. Men hade en ständig känsla av att någon gick bakom mig, kom emot mig så där snabbt som att den var ute efter mig eller vill mig något. Men varje gång jag vände mig om så var det helt tomt där. Men i mitt huvud är det allt annat än tomt.
 
Det är stressande och frustrande. Problemet tas inte på allvar och få förstår när jag blir arg.
 
För mig känns det inte så konstigt att jag blir arg, då jag inte sover och huvet snurrar i 200 km/h. Men lugn och sansad ska jag vara vid samtalen annar står det genast Borderline i min journal igen.
#1 - - Annie:

Men vad jobbigt att höra saker sådär :/
Jag går oftast och helst på fm, men sånt är ju individuellt :)
Får jag fråga vad det var för diagnos du hade, är det borderline, el annat?

Kram*

#2 - - Annie:

Sv: Tack så mycket :) hoppas jag med ;)
Aha ok :)

Hoppas du har en ok kväll<3

Kram

#3 - - MissManic:

Jag känner igen det där med promenaderna.. Jag har sån förföljelsemani, så det är inte ofta jag vågar gå ut ensam och absolut inte på kvällen.. Det är onda figurer som är efter mig, såna som vill mig ont.
De är skrämmande..