Fan det är en långhelg!

Helgen är något som de flesta ser fram emot, ett par dagar med ledighet där de kan vila eller hitta på roliga saker om de jobbar måndag-fredag som många gör, eller om man jobbar inom vård eller andra service yrken så kanske man ser fram emot varanna helg iaf.
 
Fredagar är sociala medier fullt av kommentarer om att -nu gör jag helg, och bilder på folk som är på aw eller nån annan fest.
 
Jag som har varit helt sjukskriven i flera år tycker inte om helgen nå vidare. Känslan av att inte passa in i samhället blir större. Jag går inte på aw, på fester eller reser bort. Mina dar under helgen ser ut som dagarna i veckan. Det blir mer en jobbig transportsträcka tills det är måndag igen och då nånting händer och jag kan få tag på personer inom vården om jag behöver. I akuta fall finns det ju hjälp på helgen också, men mycket kan vänta till måndagen.
 
Under veckorna så går jag på min sociala träning, får besök av min kp och stödperson och snart kanske också boendestöd.
 
Men att inte längta eller att inte tycka att helgen är ett par sköna dagar är konstigt. Ibland har jag lust att på fredag eftermiddag posta ett -Fan nu är det helg igen.
Men jag tror inte att det skulle uppskattas av någon annan då man helst bara ska posta det som är så bra, den fina fasaden är ju viktig på nåt vis, är ju dumt att göra någon annan obekväm, eller?
1 kommentar

Hetsätningsstörning

Hetsätningsstörning är en ätstörning där man under en period kan äta stora mängder mat och godsaker utan att man kräks upp det igen, då kallas det för bulimi.
 
Jag har en hetsätningsstörning vilket jag trodde att jag kommit till bukt med då jag inte hetsätit på riktigt länge, faktisk 15 veckor då jag håller på att kämpa med att gå ner i vikt.
Men igår föll jag dit igen och endast pga av de känsor jag hade som jag försökte fly genom att äta, men som så mycket annat så blir ju ångesten värre efteråt.
 
Jag trodde att det var en engångs grej och att jag idag skulle kunna ta tillbaka mina bra vanor som jag skapat, men tyvärr var det inte så lätt som jag trodde då jag inte alls mår bättre idag och känsloäter då ist för att göra nåt annat. Mat och godsaker är ju iaf mindre skadligt än att tex drick för mycket alkohol då jag mår som jag göra.
 
Men det är riktigt jobbigt att det är tillbaka efter att ha klarat mig utan att hetsäta så länge, känns som ett riktigt nederlag och jag blir riktigt ledsen över det. Jag får verkligen inte börja gå upp i vikt igen nu då jag kämpat mig ner så många kilon.
 
Men sen så är det lätt att det blir antingen eller, ibland hetsäter jag och sen har jag perioder då jag stenhår räknar kalorier och försöker få i mig så lite som möjligt. Men där emellan är det ganska bra balans iaf.
 
Att få hjälp med en hetsätningstörning är svårt. Jag vet ju vad jag ska äta och inte och det funkar ju inte att jag äter måltiderna på en ätstörningsenhet då hetsätningen endast är där när jag är ensam. Ofta har jag svårt att äta tillsammans med andra människor i huvudtaget. Jag kan vara bortbjuden på middag och äta en liten måltid och kanske tacka nej till efterrätten för att sedan komma hem och äta mer än mitt dagliga intag i kalorier ofta i form av mackor, glass och godis och kakor. Har jag inte godsaker hemma så går jag och handlar, har tyvärr nära till affären.
 
Men att bara berätta för någon nära att jag har dess problem tyycker jag har minskat på skamen en hel del. Förut var det min hemlighet, men nu är det inte det längre.
2 kommentarer

Psykisk lidande syns inte

Hur dåligt en person verkligen mår i sin psykiska sjukdom är inget som syns, ingen annan kan bedömma hur mycket man lider.
Det som syns är kanske att man inte duschat på länge eller inte tagit hand om disken. Det blir lätt för en annan person att dömma en som kanske lat och att det är väl bara att rycka upp sig och ta tag i dom saker som faller när man mår som sämst. Men orsaken till lidandet, tankarna och rösterna och vanföreställningarna och paranoian, det syns inte. Kanske ibland att det syns på ögonen om man är väldigt uppmärksam.
 
Att då får höra av en annan person att ens senaste dipp inte var så särskilt djup eller allvarlig ökar ju bara klyftan mellan mig som sjuk och andra som är friska.
 
Hur ska man göra för att få andra att förstå och vill det förstå eller sätter de på sig skygglapparna?
 
Att våga berätta öppet att man mår psykiskt dåligt är inte särskilt lätta, det är inte så att man lägger upp en bild på instagram på sig själv när man ligger utslaget i sängen och inte ens klätt på sig eller dragit upp rullgardinen för dagen, som andra gör på sitt gipsade ben då de brytit det.
 
Vad ska mån då säga till en person med psykisk sjukdom som mår dåligt och kanske till och med har suicidtankar. Ett krya på dig är ju kanske inte alltid så uppmuntarnde då sjukdomen man har kan vara kronisk. Men ett ta hand om dig, jag finns här om du vill prata eller vill ha hjälp med något, tycker jag är det som uppsakttats, att nån bara visar att de har sett att man mår skit just nu. Att alla inte springer och gömmer sig och hoppas att det ska gå över av sig själv så småningom. Men tyvärr är det det som många gör, för de vet inte själv vad de ska göra.
 
Vad vill ni att era anhöriga och vänner ska säga och göra när ni mår som sämst?
2 kommentarer