Tack det är bra!

Är ju standard frasen när någon frågar hur det är, om man inte känner personen jätte väl så den redan vet hur det är.
Men träffar man en bekant på affären så blir det ju ofta svaret. Frågar de vidare och frågar vad man jobbar med just nu så blir det genast lite mer besvärligt då man säger att man är sjukskriven. Ibland vill de veta varför och ibland inte utan då har de plötsligt lite bråttomt att handla.
 
Psykisk sjukdom är ju nåt som det talas väldigt lite om samt att jag hörde att ca 44% av dom som mår psykisk dåligt aldrig söker hjälp för det, det är nästan hälften. Helt galet tycker jag. Medans hälsocentralen och akuten svämmar över av folk som söker för små krämpor som förkylning och små sår.
 
Jag önskar att personer, inklusive mig själv vågade vara mer öppen med att de är sjuka, utan att vara rädd för rektionen. Vem med ett brutet ben skäms för det?
2 kommentarer

Att inte förminska sina symtom

Har nyss lyssnat på ett avsnitt av ångest podden, vilket jag kan rekomendera till er andra.
 
De sa på slutet att man inte ska förminska sina symtom att man vid depression tex tänker eller säger att jag är kanske inte så deprimerad som andra, eller min ångest kanske inte är så stark som andra har det. Sina egna upplevelser är alltid sina egna och tillräckligt jobbiga att ha och ens eget lidande är tillräckligt stort för att tas på allvar.
 
Det är som om man skulle tänka att jag kan inte äta för det finns dom som svälter. Det hjälper ju varken dig själv eller den som svälter. Där emot kan man skicka bidrag om man har möjlighet till det om man har råd med mat till sig själv först.
 
Du mår inte bättre av att tänka att det finns dom som har det värre, utan försök tänka att du är värd lika mycket vård och omsorg som andra oavsett hur sjuk du är.
0 kommentarer

Att inte förlora hoppet

När det har varit dåligt i så många år som det har varit för mig och när jag provat så många olika mediciner jag har. Då får jag verkligen kämpa med att inte förlora hoppet.
 
Men ibland vissa stunder då förlorar jag hoppet och jag mår riktigt skit, då får jag kämpa med att acceptera att det är skit just då men att det kommer bli lite bättre än vad det är just då.
 
Men då svackan jag är i just nu har varat sen i början utan februari och det verkar inte bli bättre så är det svårt att både acceptera och försöka behålla hoppet, men jag måste för annars kommer jag inte överleva.
 
Så förlora inte hoppet, en dag kommer det kännas lättare.
0 kommentarer